Vägen mot europeiska val (1951–1979)

Idén med en folkvald församling existerade redan när de första europeiska institutionerna kom till. Under de första decennierna var den dock bara det – en idé. De nationella representanterna i Europeiska kål- och stålunionens gemensamma församling valdes inte direkt av medborgarna, utan av de nationella parlamenten.

Men det var ändå viktigt – både för EG och för medborgarna – att allmänheten kunde vara delaktig på ett demokratiskt sätt i beslut som togs på europeisk nivå. 1960 lade den belgiske ledamoten Fernand Dehousse fram ett förslag om att låta folket välja sina ledamöter direkt. Även om förslaget inte godkändes av medlemsländernas regeringar fortsatte medborgaraktivismen för direkta val. Rörelser som ville se större europeisk integration kampanjade för att det skulle ordnas val på europeisk nivå. Vissa organiserade bland annat olika typer av övningsval och bildade egna små låtsasparlament för att visa hur det skulle kunna gå till. På 1970-talet skickade medborgare in framställningar till Europaparlamentet och bad om att europeiska val skulle marknadsföras mer.

1975 antog parlamentet ett betänkande om hur direktval skulle anordnas. Det kom att kallas Patijnbetänkandet efter den nederländske ledamoten Schelto Patijn, som var upphovsmannen till det. Det ledde sedan till att medlemsländerna ställde sig bakom idén med europeiska val.

1976 undertecknade medlemsländernas utrikesministrar den europeiska valakten, som föreskrev att Europaparlamentet skulle väljas direkt av folket. Det föreskrevs att alla EG-länder skulle hålla valet samtidigt, men själva valsystemet kunde länderna bestämma själva. 

Lyssna på podden (EN)

Europaparlamentet är stället där människor från hela EU samlas för att diskutera och besluta om viktiga frågor som påverkar alla i vardagen. Medborgarna har en viktig roll i den processen. Demokratin utgår från oss, från folket.