Utställning
Andrej Dmitrijevitj Sacharov föddes 21 maj 1921 i Moskva, växte upp i en vetenskapsfamilj och läste fysik på Lomonosovuniversitetet i huvudstaden. Efter Andra världskriget arbetade han i ett laboratorium med inriktning på framtagandet av kärnvapen. Sacharov spelade en framträdande roll i utvecklingen av Sovjetunionens första vätebomb som testades i augusti 1953. Han var en mönstergill Sovjetmedborgare, vann Leninpriset 1950 och valdes in som yngsta ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi.
Sacharov betraktades som ”den sovjetiska vätebombens fader” och hyllades av kommunistregimen för sitt bidrag till Sovjetunionens kärnvapenmakt. Men han kände allt större oro över det ökande antalet kärnvapentester och gick in i en eftertänksam livsfas som gradvis skulle göra honom till den dissident han blev. Han började med att motsätta sig kapprustningen, men ägnade sedermera sitt fulla engagemang åt försvaret av de mänskliga rättigheterna och frihetskampen och blev till slut en av Sovjetunionens ledande oliktänkande intellektuella.
1968 tryckte Sacharov i hemlighet skriften Reflektioner om framsteg, fredlig samlevnad och intellektuell frihet, där han förordade en fördjupad fredlig samexistens mellan USA och Sovjet. Han försvarade offentligt politiska fångar och grundade 1970 en kommitté för mänskliga rättigheter och just politiska fångar. På grund av dessa övertygelser blev han allt oftare utsatt för repressalier av Sovjetregimen och offer för giftiga angrepp från pressen.
Sacharov tilldelades Nobels fredspris 1975 men förbjöds att lämna Sovjetunionen. Det blev i stället hans fru Jelena Bonner som fick resa till Oslo och ta emot priset. Han fråntogs alla sina utmärkelser 1980 och placerades i husarrest fram till 1986. När Sovjetstyret liberaliserades under glasnost mildrades attityderna och han valdes in i vetenskapsakademins ledning. Sacharov blev 1989 ledamot av de folkdeputerades kongress i Sovjetunionen, innan han senare det året dog i Moskva den 14 december 1989 vid 68 års ålder.